[Foto: Aura Nukari]
Rosa Liksom är uppenbart fascinerad av det slutna rummet. I hennes Finlandiaprisbelönta roman Hytti nro 6 möts två världar i en tågvagn och på Teatteri Jurkka ges nu hennes pjäs Rikos, där fängelsecellen fungerar som en komprimerad spegelbild av idéströmningarna och värderingarna i samhället utanför.
När pjäsen inleds landar vi direkt i käbblet mellan cellkamraterna Marcus och Bobi. Den ena är stenrik kapitalist, den andra systemkritisk samhällsvetare. Nyliberalismens evangelium kolliderar med kravet på hållbar utveckling och när så också Jukka och Sufi sällar sig till skaran är paletten fullbordad. Den arbetslösa, alkoholiserade Jukka representerar det växande marginaliserade skiktet i samhället medan Sufi har räddat sig ur utstöttheten genom att hitta en ny gemenskap i radikal islam. Med de här fyra fångarna, symptomatiskt nog avskurna från all mänsklig kontakt i det helautomatiserade fängelset, har Liksom skapat ett miniatyruniversum där samhällets intressemotsättningar och konsekvenser samlats på ett kort för att drivas till sin spets.
De böljande diskussioner som utspelar sig i det slutna rummet utmynnar ofta i rent absurda turer men samtidigt är argumentationen skickligt uppbyggd. Som publik slängs vi som våta vantar mellan kombattanterna. Samtliga förfäktar synpunkter som i något avseende håller men samtidigt är de alla fångar i dubbel bemärkelse – inte bara fysiskt utan också mentalt. Deras argument tryter aldrig men de lyssnar ogärna till andra, vilket också avspeglar sig i de brott de begått. Oavsett vad de har byggt sina liv eller sin världsbild på har det enögda perspektivet drivit dem ett steg för långt, alla har landat i någon form av återvändsgränd.
Det gäller t.o.m. det fall där den medvetna tanken saknats. Jari Virmans rollgestalt Jukka är en av dessa familjefäder som begått det mest tragiska och obegripliga av alla brott, han har tagit livet av sin familj. Men i det här typgalleriet representerar han samtidigt det svunna samhällets värderingar. Jukka är mannen som förlorade fotfästet den dagen arbetet togs ifrån honom och det paradigmskifte samhället genomgått sedan den globala ekonomin började styra politiken har han aldrig förmått greppa.
Och visst fångar Rosa Liksom motsättningarna suveränt samtidigt som hon via de monomana monologerna tydligt pekar på nödvändigheten av ett samhälle där inga intressen ensamma tillåts dominera men samtidigt är pjäsen som konstruktion nog ofta problematisk. Galghumorn, de medvetna klichéerna och absurda turerna når fram direkt men det rätt litterärt formulerade flödet rymmer också resonemang man gärna skulle idissla lite längre som åskådare. Nu är det framförallt uppsättningen vi har att tacka för att den enorma textmassan alls bär på scenen.
Jurkkas rumsteater är ju magisk i sig. Den är så liten att vi formligen delar cell med den här kvartetten. Jari Virmans gestaltning av Jukka tar rena strupgreppet på åskådarna medan Seppo Maijala, Jarkko Lahti och Mikko Virtanen suveränt förenar demagogens briljans och psykopatens blindhet i sina gestalter. Som politiker skulle de här gestalterna sitta på en livsfarlig kombination men framförallt är de farligt lika oss själva. Regissören Heidi Räsänen är dessutom väldigt bra på att hantera sitt material på flera nivåer. Den som såg Vihan veli på Nationalteatern ifjol vet vad jag menar, hon kan konsten att blanda det konkreta och handgripliga med drömspelsartade sekvenser som för oss förbi orden, in i känslornas och det undermedvetnas landskap. Resultatet är ofta både avslöjande och berörande.
