[Foto: Stefan Bremer]

Teater Venus ger i höst en fortsättning på uppsättningen Gimme the Country med premiär för sex år sedan. I den skildrades den ensamme vandrarens existentiella resa i en tillvaro utan fästpunkter , inbäddad i countryballadens tematiska landskap och kryddad med absurd tragikomik.
Nu är gänget tillbaka med Gimme Another Country.

Ett litet leksakståg tuffar in i halvdunklet i Betaniasalen och gör tvärstopp vid en gudsförgäten anhalt. Men gudsförgätenheten är kanske bara en illusion…För den här gången ligger hettan dallrande hotfull och tung i solgasset någonstans vid en antydd gräns till Mexico – eller evigheten.

I skuggan av en kaktus, som i typisk Gimme-estetik knappt mäter mer än tio centimeter där på scengolvet, säckar vår vandringsman, Herr B. i Max Bremers gestalt, ihop med sin resväska. Färden har varit lång men det han ännu inte fattat är att han själv har nått en gräns. Räkenskapens tid är inne. Vid den här gränsen passerar livets tillkortakommanden och försummelser revy. Vart tog Herr B:s liv vägen? Och vart tar våra liv vägen medan vi sysslar med annat? Måste vi nå den yttersta gränsen för att inse att det kanske blev fel eller hinner vi ännu med en kursändring?

Där den förra delen kretsade kring hopp och förbannelse passerar nu frågeställningar kring familjeband och hämnd revy. Livsvandrarens förflutna och förträngda väcks till liv i drömspelsartade sekvenser och triggas av budbärare som kommer i de mest oväntade gestalter. Inte ens en postman eller saloonvärdinna är nödvändigtvis vad de ger sig ut för att vara. ”Vem har skickat dig?” undrar vandringsmannen när han konfronteras med en uppdykande shaman och får svaret: ” Din inre röst. Vill du höra hur den låter…? ”
Den kompakta tystnad som följer avbryts bara av publikens fniss.

I Venus countrymusikaler blandas systematiskt högt och lågt. De existentiella spörsmålen gestaltas med en absurdism där man inte drar sig för att spela varken med trubbigt ordlekande eller gumorronyxkaft-resonemang. Ibland kan det resultera i något helt sublimt men överlag har jag nog större problem med texten nu än i den förra delen och det beror i viss mån på att Gimme Another Country till sin grundton är anspråksfullare.

Gimme the Country tog inte sig själv på så fruktansvärt allvar men lyckades just därför återerövra också det banala , göra det berörande igen. Här går det tvärtom . Det banala framstår oftast som endast banalt och den naivistiska absurdismen som enbart heimlaga. Pusselbitarna skaver och jag märker hur jag snart börjar längta efter varje scen där vandringsmannen Bremer konfronteras med Oskar Siléns eller Sam Hubers varierande personifikationer, i de scenerna blommar plötsligt också den där efterlängtade ambivalensen och dubbelheten i utsagorna upp.

Men det här gäller uttryckligen texten och behandlingen av den. Det som däremot fungerar genomgående bra är iscensättningen av en övergripande symbol- och stämningsvärld som ofta fångas i mycket ekonomiska bilder. Där är regissören Minna Harjuniemi som starkast. Och att en del av ensemblen kommer från Eternal Erection borgar dessutom för möjligheten att skapa en exceptionellt lyckad ljudvärld live. I motsats till texten lyckas det akustiska berättandet t.o.m. med konststycket att hantera klichéerna fräscht.