[Foto: Nicke von Weissenberg]

Svensk Resning – med undertiteln ”en förlösande komedi” – inleder spelåret på Svenska Teatern.
Anders Slotte står för manuset, Tobias Zilliacus för regin och temat, ja, det är den krympande folkspillrans minoritetssits speglad via ett fiktivt framtidsscenario.

I Svensk Resning skriver vi år 2021. Finlandssvenskarnas andel av befolkningen har minskat till fyra procent samtidigt som svenskan i det närmaste försvunnit från det offentliga rummet. Öppen antagonism hör till vardagen och också i situationer där den kanske inte finns vaknar den snabbt när den frustrerade finlandssvensken höjer sin stämma.

Det är i en sådan situation fröet till medborgarrörelsen Svensk Resning föds. På ett flyg hem från semestern ( symptomatiskt nog på ett delat Cypern) flippar resenären Roy Bondas ut när han anmodas tala engelska om finskan inte löper.
Tumult uppstår, flyget tvingas nödlanda i Riga och hemma i Finland resulterar incidenten i en ryktesspridning som matchar ankdammens frustration perfekt. Roy framstår som finlandssvenskarnas första martyr. Vid hemkomsten möts han av en jublande skara som kläcker århundradets idé: folkrörelsen Svensk Resning, med målet att på naturlig och fredlig väg förvandla folkspillran till en minoritet att räkna med. Befruktning till varje pris, lyder konceptet som i kraft av sin skenbara enkelhet omedelbart slår an hos kärntruppen, ledd av Max Forsmans rollkaraktär Huile Hongell, en man med förmåga att tända massorna.

Själva idén, tillväxt genom ett organiserat befruktningsprogram, är ett lån från den estniska Teater NO99s uppsättning Hot Estonian Guys men i övrigt är pjäsen stadigt förankrad i vår egen miljö. Medierna ger publicitet, fonderna fyrk medan den joviale Huile inför våra ögon försåtligt förvandlas till halvmilitant ledare för en brokig anhängarskara, förenad av frustration men inte nödvändigtvis av identiska skäl. Innan vi vet ordet av står vi öga mot öga med minoritetens alldeles egen etnocentriskt färgade fanatism. I det ligger också den här uppsättningens kanske största behållning. Genom att ta vägen via den egna målgruppens sits låter Svensk resning varningssignalen ljuda samtidigt som pjäsen inbjuder till en lite mer avdemoniserad analys av populismens mekanismer. Och vid sidan av det här huvudstråket dammar uppsättningen sedan på med slängar överallt där det låter sig göras, från satiriska uddar mot det finlandssvenska etablissemangets hövdingar och finlandssvenskt språkrytteri till hela arsenalen av klichéspäckad oförståelse från finskt och rikssvenskt håll.

Uppsättningen görs med ytterst lätt bagage, Mitja Siréns scenografi utgår ifrån en handfull flyttbara kuber och musikern Iiro Ollila står för en ljudplanering som snabbt och effektivt initierar miljön och stämningen i de enskilda scenerna men huvudansvaret vilar förstås på skådespelarna. I Tobias Zilliacus’ regi sker registerbytena ofta elegant, skådespelarna trollar fram en rad karaktärer och situationer med ekonomisk användning av kropp och gest och när det lyckas allra bäst utgör stilvalet en hel historia i sig. När Rabbe Smedlunds Bondas möter folkmassorna på flygfältet t.ex. görs scenen i läcker slow motion – mer än så behövs inte för att vi ska fatta att vi upplever ett HISTORISKT ögonblick…

Ändå måste jag ärligt tillstå att jag under föreställningen ofta kände ledan krypa ända in i ryggmärgen. Till en del handlar det om strukturen, trots den minimala scenografin sker scenbytena inte alltid tillräckligt rappt. Manuset består av en rad korta tablåer som ofta skulle vinna på sömlösa övergångar utan avbrott. Men det största problemet sitter nog i texten. Historien om Svensk Resnings uppgång och fall är en alltigenom krystad händelsekavalkad. Första aktens lansering av projektet är en milt sagt utdragen historia medan andra akten bjuder på en händelseutveckling där det stockar sig i porten av halvsmält tankegods. Det råder ingen brist på idéer och infallsvinklar i Slottes manus men han nöjer sig oftast med att bocka av dem med flyktiga slängar, någon skarp analytisk satir ska man inte förvänta sig här.

Helt lätt har det uppenbarligen inte heller varit att knyta ihop trådarna. Vurmskallarna återbördas till verkligheten och de sanna livsvärdena med en rad nödtorftigt ihoptråcklade turer som dessutom resulterar i det smörigaste credo jag sett på ett bra tag. Men något förvånar det ju att ingen av dem – kanske ingen i salongen heller – ens i slutändan kommer på att ifrågasätta den tes som låg som grund för deras storslagna projekt.
I den smått genitalfixerade kontext som råder i Svensk Resning hade man ju förväntat sig att åtminstone någon kotte också insett att storleken ju egentligen saknar betydelse. Eller uttryckt på ett annat sätt: det finns gott om exempel på samhällen där språkgrupper med betydligt större inbördes balans ständigt upplever sig kränkta och missförstådda av den andra parten helt enkelt för att de i brist på dialog ständigt talar förbi varandra.
Gäller det inte oss alls?